Confused

Förvirrad. Jag har så många funderingar kring mig själv, mitt liv. Vem är jag? Vad vill jag bli? Vad är meningen med mitt liv? Kommer jag hitta någon att leva med, bilda familj med? Vill jag ens leva med någon annan än dig?

Åhhh, hursomhelst blir jag åter igen oerhört frustrerad över alla frågor och funderingar. Jag vill bara stänga av allt och bara vara. Sluta att fundera , sluta att anklaga mig själv för en massa saker. Och jag önskar att allt det som man vet var dumdristigt gjort, det man ångrar, att det kunde vara ogjort. Men icke. =(

Just nu känns det även som att jag är den där lilla fågeln som för första gången ska lära sig att flyga. För första gången lämna sitt bo. Men rädd för att dämpa ner till marken håller den sig istället kvar till tryggheten. Hemma i sitt trygga bo. Vem vet förresten vad som väntar ute i den stora vida världen? Jag har varit alldeles för feg, för rädd.

Nej, det är verkligen dags för mig att ta tag i mitt liv nu, göra något jag verkligen känner för, brinner för. Jag har en sådan oerhörd längtan. Jag menar, jag har ingenting som håller mig kvar här längre, förutom min familj förstås. Den betyder såklart oerhört mycket för mig, mer än något annat (men ja, ni förstår). Och alla mina närmsta vänner har flytt härifrån. Så varför kan inte bara jag också göra det? Varför ska det vara så svårt? Men saken är den, vad vill jag göra då? Jag vet knappt, mer än att jag vill resa, upptäcka världen och syssla med musik. Det kanske räcker för att veta vad man vill, men för att resa behöver du pengar och för tillfället är jag arbetslös. Och musiken känns knappt värd att satsa på med tanke på att jag inte är så bra som man bör vara, vilket du behöver vara för att komma någon vart. Sedan så tjänar du rätt uselt inom den branschen, så nej. Alternativet där skulle vara att syssla med det vid sidan av något annat. Men som sagt, jag vet inte.

Har också fått värsta åldersnojan, jag är förtusan snart 21 och inte gjort mycket för världen sedan jag tog studenten!!! Jag känner mig verkligen skitstressad över livet. Jag kanske inte borde känna så, men jag gör verkligen det. Jag hoppas verkligen jag hittar mig själv snart, vad jag vill göra med mitt liv o.s.v., att alla bitar faller på plats. En stor sten skulle därmed lossna från mitt innre.

So please help me to find myself!