Se det snöar!!!

" Se det snöar , ja se det snöar det var väl roligt hurra...?"

Tyvärr vet jag inte riktigt om jag håller med denna barnkära sången om det idag. Kanske är det för att jag inte längre är liten?Snön var ju ett utav Guds mästerverk när man var barn. Då man ivrigt gick med den där sköna kittlande känslan i magen och bara väntade på att dessa fjäderlätta flingor skulle falla ner från himlen. Klara-färdiga-gå positionen var långt innan på sin plats. Vilket barn ville missa årets första snö? Inte då jag. Nej ut skulle man, ut och göra snöänglar, sträcka ut tungan och hårt koncentrerad försöka fånga snöflingor på tungspetsen, eller skrapa ihop den lilla snön som lagt sig för att åtminstone försöka göra en snölykta. Och inte att förglömma, att ta fram den traditionella pulkan som oftast inte gick att använda:) Åhhh säger jag bara, vad jag önskar att jag vore ett barn igen. Inga bekymmer, bara få va och tro att världen är en enda lek och hobby atmosfär, livet en enda dans på rosor. Tänk om det vore så väl? Nej, nu är man "tvungen" att växa upp. Jag växa upp? Aldrig! Jag vill inte, men jag "måste". Tänk om man bara fick uppleva den där känslan jag just beskrivit ? Jag skulle bli så lycklig. Alltid hade man något att se fram emot.

Nu när man tittar ut så blir man mest stressad över att tiden går så fort. Att det redan ligger ett vitt täcke på marken när den nyligen var sprudlande grön. Kunde inte snön bara väntat ett litet tag till? Kanske hade jag funnit en liknande känsla som när jag var barn, om jag bara hade fått hunnit längta efter den? Men när jag tänker efter så är jag ändå trots allt lite glad att den kommit ändå. Den sätter en liten färgklick på tillvaron efter höstens gråa resultat.

Och en sak som jag just satt och tänkte på är att även fast jag blir äldre och äldre så tänker jag ALDRIG släppa mitt barnasinne trots att jag "tvingas" växa upp. Vem får ett roligt liv om inte barnet inom en får vara med?