Provanställd på Donken!

Weehoo!!! I måndags avverkade jag min första dag som provanställd på Mc Donalds.

Måste säga att det var riktigt tufft, så mycket mer att lära sig än vad jag trodde att det skulle vara, (snacka om "korvstoppning"). Men jag gjorde mitt yttersta för att ta in så mycket som jag kunde i min lilla halvnorska hjärna, av det chefen och de andra försökte lära mig.

Fick faktiskt redan den dagen prova på att i princip stå själv i kassan, vilket såklart gjorde mig asnervös, men jag tror jag klarade mig rätt bra. Man kan inte göra mer än sitt bästa, så jag är stolt över mig själv. Annars lär man sig av sina misstag,.. right??:=)

Var även där igår, men endast ett par timmar.Hann på den korta tiden bli helt slutkörd. Berodde nog på att jag även då fick stå i kassan rätt mycket själv, vilket var en utmaning. Jag menar, jag har bara varit där två dagar? Men men snart så sitter nog allt med kassan och allt det andra där,och då skall dem allt få se på service;) Hehe!!!

Jag är hursomhelst oerhört tacksam för detta jobb, och jag tror jag kommer trivas ypperligt när jag väl kommer in i det hela. Arbetskamraterna verkar oerhört trevliga, och det kan nog bli riktigt roligt att gå till jobbet:)

Kolla in outfíten, visst är den snygg?:p (se nedan)

Den snygga outfiten;)

Jobbiga drömmar

Har den senaste tiden haft massa jobbiga drömmar, drömmar om dig som gör mig oerhört ledsen. Drömmar där du är arg på mig, där du har gått och blivit förälskad i en annan och massa annat som gör att jag hela dagen går och tänker på det, och tror att det är sant. Jag vet att vi har gått skilda vägar och att du har ditt, men för mig är du fortfarande min:( Kärlek kan verkligen göra ont, och att släppa dig är svårt!

Undrar varje dag vad du har för dig och vad du gör. Jag vet ingenting. Kanske därför mina drömmar kokar ihop det värsta scenariot. Att lägga sig med en klump i magen och att vakna med en är inge skönt! Usch :(

Confused

Förvirrad. Jag har så många funderingar kring mig själv, mitt liv. Vem är jag? Vad vill jag bli? Vad är meningen med mitt liv? Kommer jag hitta någon att leva med, bilda familj med? Vill jag ens leva med någon annan än dig?

Åhhh, hursomhelst blir jag åter igen oerhört frustrerad över alla frågor och funderingar. Jag vill bara stänga av allt och bara vara. Sluta att fundera , sluta att anklaga mig själv för en massa saker. Och jag önskar att allt det som man vet var dumdristigt gjort, det man ångrar, att det kunde vara ogjort. Men icke. =(

Just nu känns det även som att jag är den där lilla fågeln som för första gången ska lära sig att flyga. För första gången lämna sitt bo. Men rädd för att dämpa ner till marken håller den sig istället kvar till tryggheten. Hemma i sitt trygga bo. Vem vet förresten vad som väntar ute i den stora vida världen? Jag har varit alldeles för feg, för rädd.

Nej, det är verkligen dags för mig att ta tag i mitt liv nu, göra något jag verkligen känner för, brinner för. Jag har en sådan oerhörd längtan. Jag menar, jag har ingenting som håller mig kvar här längre, förutom min familj förstås. Den betyder såklart oerhört mycket för mig, mer än något annat (men ja, ni förstår). Och alla mina närmsta vänner har flytt härifrån. Så varför kan inte bara jag också göra det? Varför ska det vara så svårt? Men saken är den, vad vill jag göra då? Jag vet knappt, mer än att jag vill resa, upptäcka världen och syssla med musik. Det kanske räcker för att veta vad man vill, men för att resa behöver du pengar och för tillfället är jag arbetslös. Och musiken känns knappt värd att satsa på med tanke på att jag inte är så bra som man bör vara, vilket du behöver vara för att komma någon vart. Sedan så tjänar du rätt uselt inom den branschen, så nej. Alternativet där skulle vara att syssla med det vid sidan av något annat. Men som sagt, jag vet inte.

Har också fått värsta åldersnojan, jag är förtusan snart 21 och inte gjort mycket för världen sedan jag tog studenten!!! Jag känner mig verkligen skitstressad över livet. Jag kanske inte borde känna så, men jag gör verkligen det. Jag hoppas verkligen jag hittar mig själv snart, vad jag vill göra med mitt liv o.s.v., att alla bitar faller på plats. En stor sten skulle därmed lossna från mitt innre.

So please help me to find myself!

Ett förtvivlat hjärta

Känslorna har verkligen pendlat upp och ner hela julen. Frustrerad över att inte kunna göra något åt situationen, åt oss. Varför ska kärlek vara så svårt, vad är äkta kärlek? När vet man att det är rätt, att det är vi? Varför kunde inte bara de där sista pusselbitarna sitta där? Frågorna och funderingarna är många, kommer man någonsin få svar på dem? Om det hade gått att styra kärleken hade jag lätt gjort det. Finns ingen chans i världen att jag hade velat att det skulle sluta såhär då. :(

Du kommer alltid att vara speciell för mig, alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Du har efterlämnat dig spår som aldrig kommer att försvinna.<3

Jul, nyår...kort liten sammanfattning

Blev en del kringresande för att hinna med alla man ska hälsa på under julen.

Självaste julafton firade vi här hemma i Mora med familjen, riktigt mysigt. God mat, fina presenter, och framför allt trevligt sällskap. Älskar när man verkligen tar sig tid med dem man älskar och bara umgås och har trevligt. Julen är verkligen en högtid jag värderar högt. Kändes bara tomt att behöva fira den utan dig:(

Annandagen begav vi oss till Norge för att där äta en trevlig julmiddag med norska släkten, lika galet som jag trodde att det skulle bli.,Vad annars?:) Bodde därefter några dagar i stugan och bara myste, åkte skidor och spelade kort, sådant som behövs ibland. Naturen där uppe är verkligen helt makalöst vacker. Jag kan verkligen inte beskriva det med ord.:)

Nyår firade jag sedan i Särna med släkten på pappas sida, blev även där helt galet. Tror jag gick och lade mig halv 6. Kan det ha berott på min faster? Ja:) Men ska det va så ska det va:)

Tack för trevliga dagar!