Helgen har känts ensam, mina helger kommer inte längre vara som förut. Man visste att helgen skulle vara fullbokad tidigare, nu ett enda stort hål i kalendern.
Jag bestämde mig för att fylla ut hålrummet en aning med att sätta igång med lite lussebak, passande eftersom det var lucia på tapeten. Julskivan sattes igång och därmed jag. Hemmet fylldes av en varm atmosfär. Den strömmade över mig och jag blev som ett glatt litet barn igen. Otroligt vad lite musik och tända ljus kan göra. Jag kände mig inte längre ensam. Jag hade fullt sjå med att se till att degen blev som den skulle och att bullarna inte brändes vid. Resultatet blev lyckat. Känslan av att lyckas med något bidrar på något sätt till att man för ett litet tag känner sig rätt nöjd. Utan att märka det själv så åker smilbanden en aning högre upp, och man blir lite sådär fånigt nöjd:p Madde kan faktiskt, så det så;)
Tidigare i veckan bestämde jag mig för att fylla i lite färger i mitt hår. Resultatet blev inte det bästa. Ser ut som ett ljushuvud, och ni som känner mig vet att jag inte är det:p Nej, men det blev verkligen ljust, illa illa. Frågan jag ställer till mig själv just nu är om jag borde bli brunett? Kommer jag våga? Vet ej...
Annars har känslorna cirkulerat i mitt huvud om och om igen de dagar som jag inte lyckats hitta på med något. Det är som en enda dragkamp, och ibland tror man nästan att hjärtat skall slitas isär. Jag kan verkligen inte släppa din hand, ditt hjärta. Dina fingertoppar håller sig fortfarande kvar i mina, och där är jag nu, men kanske inte du? Den där ovissheten...den förtär mig.
Madde
I helgen var jag i Stockholm, åkte fredag förmiddag och kom hem sent söndag kväll . Julhandlade lite och hade det allmänt trevligt. Tack för en bra helg. Att komma bort ett tag var sannerligen behövligt. Men efter att ha traskat runt på stan ett par timmar var man lagomt slut, julhysterin var ju inte "lite" stor där nere, oonej. Och mitt i bland folkvimlet lyckades man trots det möta Carolina Gynning, hon hördes på långa vägar och var inte så svår att missa:p
Har precis kommit hem efter att ha varit och lyssnat på "Musik Över Gränserna", en musikkonsert som eleverna på St:Mikaelsskolan här i Mora anordnar två gånger per år. Så ikväll fick jag äran att lyssna på min bror. och jag säger bara det, jag kunde verkligen inte vara mer stolt som syster som då. Där stod han helt ensam på scenen, med gitarren i famnen, alla strålkastarna riktade mot sig och sjöng raaaakt in i hjärtat på mig och säkerligen fler. Tårarna vill jag lova försökte strängt tränga sig ut ur ögonvråna men jag fick hårt koncentrera mig på att försöka hålla igen dem. Det gick ett tag, tills efter konserten då tårarna bara flödade. Magnus, du är grym och jag älskar dig sååååå mycket. Jag finner inga ord...Lycka till imorgon!
Helgen har känts ensam, mina helger kommer inte längre vara som förut. Man visste att helgen skulle vara fullbokad tidigare, nu ett enda stort hål i kalendern.
Jag är kluven. Varför ska allt vara så komplicerat? Känns som om jag står vid ett vägskäl och vet inte riktigt vilken väg jag borde ta. Jag är förvirrad, ledsen, lättad,... alla känslor på en och samma gång. Jag önskar att man hade en OFF-knapp när det blir såhär, att man bara kunde stänga av allt för en liten stund. Frågorna är många, ovissheten värst, ett beslut måste ändå tas...
