Stockholm

I helgen var jag i Stockholm, åkte fredag förmiddag och kom hem sent söndag kväll . Julhandlade lite och hade det allmänt trevligt. Tack för en bra helg. Att komma bort ett tag var sannerligen behövligt. Men efter att ha traskat runt på stan ett par timmar var man lagomt slut, julhysterin var ju inte "lite" stor där nere, oonej. Och mitt i bland folkvimlet lyckades man trots det möta Carolina Gynning, hon hördes på långa vägar och var inte så svår att missa:p

Åter igen, tack för helgen!

Tårar

Tårarna har precis flödat...
...jag ser ut som Alice Cooper. :(

Stolt Syster

Har precis kommit hem efter att ha varit och lyssnat på "Musik Över Gränserna", en musikkonsert som eleverna på St:Mikaelsskolan här i Mora anordnar två gånger per år. Så ikväll fick jag äran att lyssna på min bror. och jag säger bara det, jag kunde verkligen inte vara mer stolt som syster som då. Där stod han helt ensam på scenen, med gitarren i famnen, alla strålkastarna riktade mot sig och sjöng raaaakt in i hjärtat på mig och säkerligen fler. Tårarna vill jag lova försökte strängt tränga sig ut ur ögonvråna men jag fick hårt koncentrera mig på att försöka hålla igen dem. Det gick ett tag, tills efter konserten då tårarna bara flödade. Magnus, du är grym och jag älskar dig sååååå mycket. Jag finner inga ord...Lycka till imorgon!

Lussebak, känslor, blondie...

Helgen har känts ensam, mina helger kommer inte längre vara som förut. Man visste att helgen skulle vara fullbokad tidigare, nu ett enda stort hål i kalendern.
Jag bestämde mig för att fylla ut hålrummet en aning med att sätta igång med lite lussebak, passande eftersom det var lucia på tapeten. Julskivan sattes igång och därmed jag. Hemmet fylldes av en varm atmosfär. Den strömmade över mig och jag blev som ett glatt litet barn igen. Otroligt vad lite musik och tända ljus kan göra. Jag kände mig inte längre ensam. Jag hade fullt sjå med att se till att degen blev som den skulle och att bullarna inte brändes vid. Resultatet blev lyckat. Känslan av att lyckas med något bidrar på något sätt till att man för ett litet tag känner sig rätt nöjd. Utan att märka det själv så åker smilbanden en aning högre upp, och man blir lite sådär fånigt nöjd:p Madde kan faktiskt, så det så;)
Tidigare i veckan bestämde jag mig för att fylla i lite färger i mitt hår. Resultatet blev inte det bästa. Ser ut som ett ljushuvud, och ni som känner mig vet att jag inte är det:p Nej, men det blev verkligen ljust, illa illa. Frågan jag ställer till mig själv just nu är om jag borde bli brunett? Kommer jag våga? Vet ej...

Annars har känslorna cirkulerat i mitt huvud om och om igen de dagar som jag inte lyckats hitta på med något. Det är som en enda dragkamp, och ibland tror man nästan att hjärtat skall slitas isär. Jag kan verkligen inte släppa din hand, ditt hjärta. Dina fingertoppar håller sig fortfarande kvar i mina, och där är jag nu, men kanske inte du? Den där ovissheten...den förtär mig.

Madde

Lyssna till ditt hjärta?

Jag är kluven. Varför ska allt vara så komplicerat? Känns som om jag står vid ett vägskäl och vet inte riktigt vilken väg jag borde ta. Jag är förvirrad, ledsen, lättad,... alla känslor på en och samma gång. Jag önskar att man hade en OFF-knapp när det blir såhär, att man bara kunde stänga av allt för en liten stund. Frågorna är många, ovissheten värst, ett beslut måste ändå tas...

En kort liten sammanfattning

Igår så var jag och käkade pizza med Elina som sällskap. Snacka om det var gott. Kände att jag kunde unna mig det efter att ha levt på mammas Gi-mat ett tag, som förvrigt är unikt god.

Sedan drog vi hem till Elina och softade mest. Blev att jag sov över där med tanke på att ingen ville skjutsa hem eller hämta mig pga det hala väglaget. Men jag klagar inte , jag sov så ljuvligt bredvid Elina och hennes ursöta katt Lona som låg och kurrade nöjt nedanför benen:p Och nej jag är inte lesbisk:)

På morgonen blev jag dessvärre själv hemma hos Elina eftersom hon skulle iväg till jobbet, likaså hennes pappa. Men tack och lov så blev jag senare hämtad utav min bror:)

Innan det vankades middag hemma så var jag ute och promenerade en sväng med Sofia. Gick min vanliga vända som är ca 5 km, och ohhh så skönt det kändes efteråt. Speciellt med tanke på pizzan man åt dagen innan och en massa annat onyttigt man lyckas stoppa i sig.

Nu sitter jag och väntar på min Dan som jag saknat hela veckan. Stackarn har slitit hårt med alla högskolerabeten de senaste dagarna. Jag får se till att ge honom lite avkoppling och mys när han kommer hit, det är han värd.

På fotot: Elina (gammal bild)

Se det snöar!!!

" Se det snöar , ja se det snöar det var väl roligt hurra...?"

Tyvärr vet jag inte riktigt om jag håller med denna barnkära sången om det idag. Kanske är det för att jag inte längre är liten?Snön var ju ett utav Guds mästerverk när man var barn. Då man ivrigt gick med den där sköna kittlande känslan i magen och bara väntade på att dessa fjäderlätta flingor skulle falla ner från himlen. Klara-färdiga-gå positionen var långt innan på sin plats. Vilket barn ville missa årets första snö? Inte då jag. Nej ut skulle man, ut och göra snöänglar, sträcka ut tungan och hårt koncentrerad försöka fånga snöflingor på tungspetsen, eller skrapa ihop den lilla snön som lagt sig för att åtminstone försöka göra en snölykta. Och inte att förglömma, att ta fram den traditionella pulkan som oftast inte gick att använda:) Åhhh säger jag bara, vad jag önskar att jag vore ett barn igen. Inga bekymmer, bara få va och tro att världen är en enda lek och hobby atmosfär, livet en enda dans på rosor. Tänk om det vore så väl? Nej, nu är man "tvungen" att växa upp. Jag växa upp? Aldrig! Jag vill inte, men jag "måste". Tänk om man bara fick uppleva den där känslan jag just beskrivit ? Jag skulle bli så lycklig. Alltid hade man något att se fram emot.

Nu när man tittar ut så blir man mest stressad över att tiden går så fort. Att det redan ligger ett vitt täcke på marken när den nyligen var sprudlande grön. Kunde inte snön bara väntat ett litet tag till? Kanske hade jag funnit en liknande känsla som när jag var barn, om jag bara hade fått hunnit längta efter den? Men när jag tänker efter så är jag ändå trots allt lite glad att den kommit ändå. Den sätter en liten färgklick på tillvaron efter höstens gråa resultat.

Och en sak som jag just satt och tänkte på är att även fast jag blir äldre och äldre så tänker jag ALDRIG släppa mitt barnasinne trots att jag "tvingas" växa upp. Vem får ett roligt liv om inte barnet inom en får vara med?

Mc Donalds?

Har precis kommit in i värmen efter att först ha spenderat min dag på lasarettet en timme och därefter traskat runt lite här och var för att söka arbete. Får väl se om det slutligen resulterar i ett jobb, vore underbart om så var fallet. Är så trött på att gå runt och vara arbetslös igen. Har ingen större lust heller att jobba inom vården, vilket jag sysslat med ett tag. Har lust att ha ett arbete där man får träffa människor i sin egen ålder och där man kan få utnyttja sin sociala kompetens på ett annat plan än tidigare. Faktiskt så skulle jag nog tycka att Mc donalds vore ett toppenjobb för tillfället. Kanske blivit knasig, men där om något träffar man garanterat en hel drös med människor, är dock inte lika säker på om många är just i min ålder. Verkar lite som om de flesta som jobbar där är unga blåsta tjejer, (vilket bör betyda att jag passar in utmärkt) hoho . Nej , men de flesta verkade vara runt 17-18 och det är väl helt ok. Det var iallafall som det såg ut idag när jag var in en sväng. Men vad vet jag?

I viss mån kommer jag nog sakna att jobba inom vården. Känslan av att ha utfärdat goda gärningar, som att hjälpa andra människor på det sättet man gör är en sådan underbar känsla, något jag säkerligen inte kommer att få känna om jag jobbar på donken. Fast det vet man väl aldrig. Men just i detta skede så har jag bara sådan lust att tänka på mig själv ett tag. Befinner mig i ett stadie där jag känner att jag inte riktigt har så starkt psyke att jag skulle kunna klara av att ta hand om någon annan nu, och det är väl ok att känna så antar jag. Vi får se vad som händer och fötter:)

Nu ska jag ta och syssla med något annat.

Foto: Ida Park

God morgon God förmiddag

Var inte längesedan jag vaknade. Gick upp ca 10:30 , åt frukost som idag bestod utav avokadosmörgås, fil och müsli, ett glas brämhults och ett ägg. Intressant att veta, eller hur? Not, i think:) Men det var göttans vill jag lova.

Nu ska jag skynda mig in i duschen så jag inte missar min tid på lasarettet!

"Once"

Såg häromdagen filmen "Once" med Dan och päronen. Det är en film som bör ses. Gillar man musik vilket jag i mitt fall gör så rekommenderar jag den starkt. Dels för dess sköna musik som den bjuder på och för att det är en mysig film i sig. Ett tillägg om jag inte minns fel är att den även blivit oscarsnominerad, vilket inte är så pjåkigt ändå.

Här nedan har du lite småklipp ur filmen. De två huvudpersonerna (Glen Hansard, Markéta Irglová ) sjunger härmed en utav mina favoritlåtar i denna film. "Falling slowly"...http://http//www.youtube.com/watch?v=CoSL_qayMCc

Höstlat

Ja nog har man allt blivit "höstlat", som jag så fint kallar det den senaste tiden. Hösten är ingen höjdarårstid för mig direkt. Man påminns om hur fasligt lång vinter som väntar och att en sommar som nyligen varit har dragit förbi med stormfart, vilket suger. Vill ha sommaren tillbaka nu med en gång. Men nej, icke sa nicke, det får du icke.

Men ok. Precis som med allt så finns det även såklart positiva och negativa saker med hösten också. Den kan verkligen vara så otroligt mysig och vacker med, det erkänner jag, te.x. med alla dess varma färger som omfamnar en så fort man kliver utanför dörren och solen som ibland tittar fram och gör allt ännu vackrare. Tyvärr bara ett litet tag tills alla löven trillat av och naturen har helt plötsligt förvandlats till en depressionsdjungel. Kylan och blåsten biter en i kinderna och färgerna som tidigare gjorde en så lycklig har nu bara försvunnit. De dagar som hösten bjuder på det, då blir det iallafall för min del att man stannar inne. Då vill man helst bara krypa ner under en varm filt med något varmt i koppen och en brasa som sprakar från kakelugnen och kanske att den man älskar sällskapade:)

Idag har jag tyvärr inte gjort mycket till nytta alls, vilket känns som jag aldrig gör nuförtiden. Dagen har mest varit lugn , men lyckades åtminstone ta mig ut en vända för att promenera en sisådär 5 km innan det blev dags för middag, som idag blev kycklinggratäng med sallad.

Nu sitter jag här och känner mig allmänt rastlös och saknar Dan. Önskar att du vore här nu, ville bara nämna det.

foto: Madeleine Persson

Ny (burgare)

Nybörjare, är precis vad jag är vad det gäller att skriva blogg. Får se om detta kommer bli något jag kommer fästa mig vid eller ej! Verkar ändå som om detta är något som passar mig. Skön sysselsättning när dagen i sig inte har så mycket att erbjuda. Är säkerligen även en bra metod om man nu vill få ur sig alla sina tankar och funderingar och om sitt liv i sig.

Hopppas ni kikar in och tar en titt då och då! Mrs Persson kanske har kladdat ner något intressant!